Mantra

Igår var intensivt. Jag fick för första gången träda in i hennes kropp. Jag bemästrade henne. Hon äcklar mig. Hennes fåniga vardagsproblem är patetiska och helt irrelevanta men hon har slutit sig fast vid dem. Men jag kan hjälpa henne, då kanske hon släpper in mig igen. Jag kan se till att hon mår bättre än nu, bara jag får tillgång till henne igen. Jag måste vinna hennes förtroende. Hon har ialla fall varit god nog att låna ut sin kropp till mig och hon har ritat ett sigill på enokiana. Hon kanske inte är så dum ialla fall. När de slutit eden och började messa deras manta blev jag förbannad. Jag var viktigast på plats. Jag var den som visste vad alla måste göra och alla bara skrek och väsnades, jag hörde knappt mina egna tankar.