Dissonans

Inte konstigt att mit kärl känner sig låg. Hon lyssnar mycket på dissonans. Det äro skadliga för männsikan och bara ett dumt exemplar av en sådan skulle få för sig att njuta av musik som inte är njutbar.

Spegelbild

Hon står där på perrongen och har tankarna någon helt annanstans. Tåget rullar in med en våldsam fart och hon ser sin reflektion i fönstrena, tittar lite nogrannare för att se om den nya hårfärgen verkligen passar då hon upptäcker något. Hon kisar och tittar igen men då är jag redan borta. Men hon vet att jag står här, precis bakom henne. Påverkar långsamt henne med mina tankar. De gjorde en magisk ritual eller försökte göra en, visst den fungerar men när jag väl besatt henne så får hon se vad man kan göra med magi. Vänta du bara, nu är det inte långt kvar. (Bilden är på sigilet kärlen gjorde till Pantarei, vattengruppen. Inte för att den är speciellt vacker men helt dummai huvudet verkar de inte vara.)

Naken

Hon sitter där, naken och orädd. Orörbar, orörd, orubblig. 13 personer står i en cirkel runt henne och fröken trastar långsamt runt för att instruera. Elementen tickar långsamt och hon känner hur värmen faller olika på hennes kropp varje gång podiet snurrar. Hon vet inte att jag iaktar henne, att jag är person nummer 13 i cirkeln men jag är utan kladdiga händer.

Funderar gör hon, på vem jag kan tänkas vara men varje gång hon kommer obehagligt nära så slår jag bort henne och för hennes tankar på vilovägar. I ett oaktsamt ögonblick fick hon se ett av mina barndomsminnen. Ett av de sällsynta tillfällerna då jag, min mor och min far var ute tillsammans för att se en trollkar, ja en sån med hatt och allt. Tänk att det skulle etsa sig fast men annat är svårt att minnas.

Eden

Hon vet att jag iaktar henne, att jag vakar. Sömlös. Hon öppnade sig tidigare idag och bjöd in mig, svor sin ed. Lovade att dela sin kropp med mig, ge mig ett kärl. När de satt i ringen och och mantrade stod vi utanför. Händerna nuddade nästan hennes axlar, hon visste att jag stod där. blev rädd, ryste och undrade vad hon hade gett sig in på.

När hon gick hem så följde jag tätt efter. Spindeln dog när den krossades under hennes sko, tanklöst och inbegripen i samtal gick hon obekymrat vidare. Hon visste inte ens att jag fanns där. Vet inte att jag finns där hela tiden. Självklart är jag inte speciellt road över att mitt kärl är en av det kvinnliga könet men det var den enda som var dum nog att ta emot mig. Hon tror sig veta vem jag är men jag ska visa henne, jag ska ta över henne. Låt tiden komma.

Sanningen

Hon läser duktigt, undra om det verkligen kommer att hjälpa henne att förstå mig. Det tar en normalt bildad människa över två år att förstå sig på Hylozoikens komplexa system men när man väl kan det är det nästan för enkelt. Sanningen är den enklaste av dem alla.

Se så, stå helst stilla och vänta. Jag kommer när du som minst anar det. Stilla. Lugn. Låt tankarna vila, de är dig ialla fall inte till någon nytta. Jag vet mer än du någonsin kommer att förstå. Alldeles stilla nu... Tålamodet prövas ett tag till.

Väntan

Nu gäller det bara att vänta. Snart är jag där, snart. Tålamod är något jag har gott om. På det här sättet så besparar jag min sådant trivialt som uppväxt och allmän skolning. Efter sju reinkarnationer så är det lite tröttsamt att alltid börja om från början och kämpa sig igenom allt för att till slut finna den kunskapen som alltid legat där, latent. Nu gäller det bara att trycka undan kärlets mening så att jag kan komma fram.

Stilla

Trevar, långsamt. Kommer närmare mitt mål. Hittar dig snart. Stå still, det kommer inte att göra ont.